Sam Harris II - Moralvetenskap

"The piano keys are black and white, but they sound like a million colors in your mind."
- Katie Melua

Idag skriver jag lite mer tankar om moral och vetenskap inspirerade av Sam Harris. Vi har länge tänkt oss att moral och vetenskap rör sig i två helt skilda världar, och att den ena inte har någonting att tillföra den andra. Sam Harris utmanar våldsamt den idén. Jag funderar över frågan varför det verkar finnas ett sådan motstånd mot att låta moral och vetenskap umgås.

Richard Dawkins förklarar i The Selfish Gene (som jag har fått det återberättat av en vän) att när vi tvingas välja mellan vårt eget liv och tre av våra direkta syskons liv så offrar vi oftast oss själva, medan vi oftast inte skulle göra detsamma för bara en av våra bröder eller systrar. Gränsen, menar han, går vid precis två av våra syskon, eftersom de tillsammans - i genomsnitt - bär på 100% av mina egna gener (där den faktiska siffran är mellan 0% och 200%). Räkna efter så märker du att det stämmer. Jag skulle kunna fråga mig hur man kan göra beräkningen mer nyanserad och realistisk; ta med sannolikheter för att min självuppoffring faktiskt kommer att rädda livet på mina syskon, vilken personlig relation jag har till dem, och så vidare, men jag vill istället ställa en annan fråga. Jag gissar att de flesta av oss ryggar tillbaka inför att reducera en så djupt personlig och moralisk fråga till kall matematik. Min fråga är: varför?

Många av oss kanske reagerar - som jag först gjorde när jag hörde talas om Sam Harris bok Moralens Landskap - likadant inför blotta tanken på att låta "vetenskapen skilja mellan rätt och fel", som Harris uttrycker det. Jag har en gissning på varför det är så.

Förenklingarna

För att vetenskapen ska kunna angripa ett verkligt problem, vilket som helst, måste den alltid först bryta ner det i mindre beståndsdelar, avgränsa det och kvantifiera det. På så vis kan den bygga en förenklad modell av verkligheten som är användbar för att göra förutsägelser om den. De flesta av oss har inga problem med att den här metodiken används på fysikaliska fenomen: "Vi tänker oss jordklotet som en sfär" (vilket det inte är), "Vi försummar gravitationen" här, "Vi uppskattar mätfelet" där. Vi har inga större problem att tänka så här, eftersom förenklingarna hjälper oss förstå fenomen i verkligheten bättre, trots att vi inte tar med alla detaljer i beräkningen. Men när vi applicerar den här metodiken på moraliska frågor så slår nånting i oss bakut. Vi accepterar inte förenklingen. Vi vägrar ta ställning till hypotetiska resonemang om hypotetiska människor som vi inte känner till några detaljer eller nyanser om. Varför? Vi känner oss själva, och vi vet att sådana här moraliska frågor i själva verket är oerhört komplexa och kan hänga på ofantligt små detaljer.

Jag tror att det är samma sak med den potentiella moralvetenskapen som med annan naturvetenskap: att den med nödvändighet måste förenkla och försumma gör ingalunda att den är meningslös eller oanvändbar, utan snarare tvärtom. Den leder ändå till enorma framsteg när vi börjar applicera de förenklade sanningar den lär oss. Utan förenklingarna hade den aldrig kommit någonstans. Förenklingarna är både dess svaghet och dess styrka.

Låt den stora datamaskinen kasta första stenen?

Okej, så i teorin så kommer vi alltså med en moralvetenskap att kunna åstadkomma följande. Du beskriver en situation, där du gjorde ett moraliskt val, med så mycket detaljer du kan och ger sedan beskrivningen till ett gäng moralvetare som matar in den i sin moralmjukvara. Den "räknar sedan ut" "svaret" på problemet och ger dig beskedet att "med 89.67% sannolikhet har du varit en stygg pojke". Vad är det för fel på den här bilden? Förutom komplexitetsproblemet ovan, alltså. En naturlig invändning kan vara "men du själv då?"-argumentet. När någon säger att vi har gjort fel frågar vi oss direkt om hon själv hade betett sig bättre i samma situation. När det inte är en annan medmänniska som anklagar oss längre, utan en matematisk formel, så vill vi inte acceptera domen. För att en moralisk dom ska vara giltig kräver vi - som minst! - att den kommer från någon som själv står för och följer regeln som vi har brutit. När till exempel en domare eller en politiker visar prov på kraftigt bristande moral slutar vi ta hennes auktoritet på allvar. Följaktligen kommer vi undan med all världens skit för att det inte finns någon annan som är bättre. Hur skulle vi då kunna väntas acceptera en vetenskapligt uppbackad moral, som nästan i sin definition behöver bli mer moralisk än den mest moraliska människan på jorden?

Invändningen är känslomässig, men inte logisk. Kom ihåg; att acceptera en vetenskaplig och förnuftsdriven syn på moral innebär inte att vi själva måste bli "absolut moraliska", lika lite som flygindustrin kräver att varje enskild människa som vill utnyttja flyget måste visa att hon egenhändigt kan snickra ihop en Boeing 747. Men den kanske i förlängningen skulle kräva att vi börjar erkänna och tala öppet om hur moraliska vi faktiskt är, och vilka andra konkurrerande drivkrafter vi motiveras av.

En annan anledning till motstånd mot logiskt och vetenskapligt resonemang kring moral kan vara att vi inte vill ha en gemensam måttstock för moraliska frågor, eftersom vi då skulle tvingas jämföra vår moral med andras. Och därmed kanske få erkänna att vi egentligen inte är de helgon vi trodde oss vara, eller ville få andra att tro.

Lite som hur många religiösa skolor motsätter sig riktig vetenskap för att de är rädda att det ska komma i dagen hur bräcklig deras egen hemmagjorda världsbild är.

Med Harris breda syn på vetenskap och passion för uppriktigt och förnuftigt samtal framstår moralvetenskap inte som reduktionistisk eller trångsynt, utan som en självklar konsekvens av samvete, förnuft och uppriktighet.

Lyssna gärna på Sam när han lägger fram sina grundidéer på TEDtalks.