How is God feeling today?

I just read this article by my new favorite philosopher, Sam Harris. Without as of yet having read his new book, The Moral Landscape, this is the clearest account I've come across of his view of morality. I won't repeat the argument here; suffice to say that he argues that questions of morality can only have meaning in the realm of consciousness, specifically the well-being of conscious creatures.

Harris:

...all the people who claim to have alternative sources of morality (like the Word of God) are, in every case that I am aware of, only concerned about wellbeing anyway: They just happen to believe that the universe functions in such a way as to place the really important changes in conscious experience after death (i.e. in heaven or hell).

I've heard Sam argue this point in debates against people of faith. They have immediately objected that one doesn't believe in God out of self-interest; that is, because you want to go to heaven and are afraid to go to hell.

As an ex-Christian, I recognize Harris' argument and I (still) believe the objection is, to a large extent, justified. I find there is a complementary view that could explain a monotheistic morality within the context of Harris' objective morality:

Could monotheists' "morals" be unconsciously based on the imagined well-being of God's consciousness? It may sound far-fetched, but entertain the thought for a moment.

If one imagines God as being pleased by human sacrifice, and his consciousness as being vastly more advanced than our own (to the point of omniscience), then the act of human sacrifice would, in this at once grandiose and claustrophobic world view, increase the amount of conscious well-being in the universe. "Mysterious Ways", and so on.

This seems to make psychological sense to me. To imagine the creator of the universe to have human traits is to imagine him as having a consciousness, which must have a greater or lesser measure of well-being. I seem to recall there being more than one instance in the Bible where God is attributed with very human emotions, and not just anger. Doesn't he even "weep for every sinner", or something? (Or was that a song?)

If Harris should find this complementary view interesting, I'm picturing it being useful in debates with believers, to put them slightly less on the defensive. It's a fair point, and it's consistent with his message. It may be unorthodox, but that hasn't stopped Harris before.

On the other hand, of course, he doesn't exactly seem to mind putting believers on the defensive.

Sam Harris II - Moralvetenskap

"The piano keys are black and white, but they sound like a million colors in your mind."
- Katie Melua

Idag skriver jag lite mer tankar om moral och vetenskap inspirerade av Sam Harris. Vi har länge tänkt oss att moral och vetenskap rör sig i två helt skilda världar, och att den ena inte har någonting att tillföra den andra. Sam Harris utmanar våldsamt den idén. Jag funderar över frågan varför det verkar finnas ett sådan motstånd mot att låta moral och vetenskap umgås.

Richard Dawkins förklarar i The Selfish Gene (som jag har fått det återberättat av en vän) att när vi tvingas välja mellan vårt eget liv och tre av våra direkta syskons liv så offrar vi oftast oss själva, medan vi oftast inte skulle göra detsamma för bara en av våra bröder eller systrar. Gränsen, menar han, går vid precis två av våra syskon, eftersom de tillsammans - i genomsnitt - bär på 100% av mina egna gener (där den faktiska siffran är mellan 0% och 200%). Räkna efter så märker du att det stämmer. Jag skulle kunna fråga mig hur man kan göra beräkningen mer nyanserad och realistisk; ta med sannolikheter för att min självuppoffring faktiskt kommer att rädda livet på mina syskon, vilken personlig relation jag har till dem, och så vidare, men jag vill istället ställa en annan fråga. Jag gissar att de flesta av oss ryggar tillbaka inför att reducera en så djupt personlig och moralisk fråga till kall matematik. Min fråga är: varför?

Många av oss kanske reagerar - som jag först gjorde när jag hörde talas om Sam Harris bok Moralens Landskap - likadant inför blotta tanken på att låta "vetenskapen skilja mellan rätt och fel", som Harris uttrycker det. Jag har en gissning på varför det är så.

Förenklingarna

För att vetenskapen ska kunna angripa ett verkligt problem, vilket som helst, måste den alltid först bryta ner det i mindre beståndsdelar, avgränsa det och kvantifiera det. På så vis kan den bygga en förenklad modell av verkligheten som är användbar för att göra förutsägelser om den. De flesta av oss har inga problem med att den här metodiken används på fysikaliska fenomen: "Vi tänker oss jordklotet som en sfär" (vilket det inte är), "Vi försummar gravitationen" här, "Vi uppskattar mätfelet" där. Vi har inga större problem att tänka så här, eftersom förenklingarna hjälper oss förstå fenomen i verkligheten bättre, trots att vi inte tar med alla detaljer i beräkningen. Men när vi applicerar den här metodiken på moraliska frågor så slår nånting i oss bakut. Vi accepterar inte förenklingen. Vi vägrar ta ställning till hypotetiska resonemang om hypotetiska människor som vi inte känner till några detaljer eller nyanser om. Varför? Vi känner oss själva, och vi vet att sådana här moraliska frågor i själva verket är oerhört komplexa och kan hänga på ofantligt små detaljer.

Jag tror att det är samma sak med den potentiella moralvetenskapen som med annan naturvetenskap: att den med nödvändighet måste förenkla och försumma gör ingalunda att den är meningslös eller oanvändbar, utan snarare tvärtom. Den leder ändå till enorma framsteg när vi börjar applicera de förenklade sanningar den lär oss. Utan förenklingarna hade den aldrig kommit någonstans. Förenklingarna är både dess svaghet och dess styrka.

Låt den stora datamaskinen kasta första stenen?

Okej, så i teorin så kommer vi alltså med en moralvetenskap att kunna åstadkomma följande. Du beskriver en situation, där du gjorde ett moraliskt val, med så mycket detaljer du kan och ger sedan beskrivningen till ett gäng moralvetare som matar in den i sin moralmjukvara. Den "räknar sedan ut" "svaret" på problemet och ger dig beskedet att "med 89.67% sannolikhet har du varit en stygg pojke". Vad är det för fel på den här bilden? Förutom komplexitetsproblemet ovan, alltså. En naturlig invändning kan vara "men du själv då?"-argumentet. När någon säger att vi har gjort fel frågar vi oss direkt om hon själv hade betett sig bättre i samma situation. När det inte är en annan medmänniska som anklagar oss längre, utan en matematisk formel, så vill vi inte acceptera domen. För att en moralisk dom ska vara giltig kräver vi - som minst! - att den kommer från någon som själv står för och följer regeln som vi har brutit. När till exempel en domare eller en politiker visar prov på kraftigt bristande moral slutar vi ta hennes auktoritet på allvar. Följaktligen kommer vi undan med all världens skit för att det inte finns någon annan som är bättre. Hur skulle vi då kunna väntas acceptera en vetenskapligt uppbackad moral, som nästan i sin definition behöver bli mer moralisk än den mest moraliska människan på jorden?

Invändningen är känslomässig, men inte logisk. Kom ihåg; att acceptera en vetenskaplig och förnuftsdriven syn på moral innebär inte att vi själva måste bli "absolut moraliska", lika lite som flygindustrin kräver att varje enskild människa som vill utnyttja flyget måste visa att hon egenhändigt kan snickra ihop en Boeing 747. Men den kanske i förlängningen skulle kräva att vi börjar erkänna och tala öppet om hur moraliska vi faktiskt är, och vilka andra konkurrerande drivkrafter vi motiveras av.

En annan anledning till motstånd mot logiskt och vetenskapligt resonemang kring moral kan vara att vi inte vill ha en gemensam måttstock för moraliska frågor, eftersom vi då skulle tvingas jämföra vår moral med andras. Och därmed kanske få erkänna att vi egentligen inte är de helgon vi trodde oss vara, eller ville få andra att tro.

Lite som hur många religiösa skolor motsätter sig riktig vetenskap för att de är rädda att det ska komma i dagen hur bräcklig deras egen hemmagjorda världsbild är.

Med Harris breda syn på vetenskap och passion för uppriktigt och förnuftigt samtal framstår moralvetenskap inte som reduktionistisk eller trångsynt, utan som en självklar konsekvens av samvete, förnuft och uppriktighet.

Lyssna gärna på Sam när han lägger fram sina grundidéer på TEDtalks.

Sam Harris och Moralens Landskap

"In about five minutes we could make up a better religion than any that exists."
- Sam Harris

Såg just en föreläsning av Sam Harris, som nyligen skrivit boken Moralens Landskap. Läste en kort artikel om boken i Sans Magasins nätupplaga för ett tag sedan, och Humanistbloggen har också tagit upp den. När jag först läste om Harris ståndpunkt kände jag på mig att det här kunde väl ändå inte stämma? Idén om vetenskaplig moral lät grotesk och reduktionistisk. Men när jag sedan såg föreläsningen förstod jag bättre var Harris kommer ifrån. Min första bild av en person som pratar om vetenskaplig moral var en inskränkt och verklighetsfrånvänd matematiker, som med sina moralmatematiska formler kunde komma fram till vilka hiskeliga slutsatser som helst om vad som är rätt och fel. Min bild av honom efter att ha sett honom prata i tio minuter var en klarsynt människa med stort samvete och ett djupt och äkta engagemang i moralfrågor. Tänkte idag skriva lite om hur jag har förstått Sam Harris grundtanke och nästa gång tänka lite kring vad som händer när moralfrågor möter vetenskap.

Sam utgår i sitt resonemang från det (nästan) enklaste moraliska axiom jag kan tänka mig, och antagligen det enda vettiga. Välbefinnandet hos medvetna varelser har värde.

Tänk på det en stund och försök komma på någon vettig moralisk regel som inte täcks in av detta. Det är den enda grundregel som behövs. Den utgår från det som faktiskt är grunden för all vetenskap och alla andra former av mänskligt vetande, nämligen den direkta upplevelsen av verkligheten. Välbefinnande är kanske svårt att definiera exakt, men vi känner definitivt igen avsaknaden av det när vi hittar det. Smärta går att känna igen vetenskapligt, och vi har förståelse för många sorters psykiskt lidande och sjukdom som depression eller alzheimers. Så fort vi medger att en högre grad av medvetet välbefinnande är "bättre" (i en moralisk mening) än en lägre, så har vi överbryggat gapet mellan vetenskap och moral, även om bron än så länge är väldigt smal. Men utifrån detta skulle vi kunna bygga vidare en hel "moralvetenskap", på samma sätt som matematiken utgår från några få enkla grundantaganden.

När vi med det här som grund sätter olika moraliskt värde på olika beteenden och situationer, uppstår ett "moralens landskap", som man kan visualisera som ett landskap med toppar och dalar, där topparna symboliserar högre grader av välbefinnande än dalarna. Det blir ett oerhört komplext landskap där man ibland kan tvingas vandra nedåt för att nå en högre topp än den man befinner sig på. Som att utsätta sig för ett hårt joggingpass om dagen för att må bättre i längden, leva längre, eller vinna en tävling.

Jag har ännu inte hört Harris prata om hur man ska väga sådana (och mycket större) uppoffringar mot deras vinster. Ta till exempel slutet av Watchmen som ett praktexempel på ett moraliskt dilemma av det slaget. (Spoiler:) "Att offra miljoner människors liv för att rädda miljarder." Tänker han sig att moralvetenskapen kommer att kunna ge entydiga svar på sådana frågor? Ser fram emot att läsa boken och se om mer svar finns där. I de debatter och föreläsningar jag sett med Harris har han fullt upp med att försvara sina enkla grundantaganden mot kristna och kulturrelativister.

Det är grymt engagerande att lyssna på Sam Harris när han talar. Han är oerhört tydlig med att han respekterar förnuft och moral och oerhört klarsynt och oförlåtande i sitt argumenterande att religioner för det mesta inte gör det. Han har en lågmäld och allvarlig humor som mer än en gång fått mig att LOLa. Älskar citat som "We have hit philosophical bedrock with the shovel of a studip question". En längre debatt finns här. Det finns såklart mängder av klipp med honom på YouTube.

I sin enklaste form kan vi börja använda moralvetenskap redan nu. Det finns nämligen enormt många och stora moraliska överträdelser i världen idag som fortfarande kommer att vara överträdelser - enligt Sams grundaxiom - hur stora "felmariginaler" vi än slänger på. Privat omoral, som könsstympning av små barn utan medicinsk motivering. Statlig omoral, som korruption och förföljelse av oliktänkande. Företagsdriven omoral, som barnarbete. Systemisk omoral, som det faktum att hälften av världens befolkning lever på mindre än två dollar om dagen, medan hälften av världens inkomster är koncentrerade till 10% av befolkningen. (En genomsnittlig lärare i Sverige hör till de rikaste 4 procenten i världen.) Om vi skulle erkänna Harris enkla axiom som en grund för en äkta moral skulle vi kanske kunna sluta "relativisera bort" de här frågorna; sluta trippa på tå runt frågor om den "privata" omoralen, och sluta slösa energi på att hitta syndabockar för den systemiska omoralen. Och kanske höja nivån på det offentliga samtalet ett hack eller två.