"Spirituality can be—indeed, must be—deeply rational."
- Sam Harris
Sam Harris har blivit min nya intellektuelle hjälte. Han har nyligen hamnat i ropet med sin bok Moralens Landskap, där han förklarar hur vetenskapen kan - och behöver - ligga till grund för moral. Han har tidigare skrivit böckerna The End of Faith och Brev till en kristen nation.
Sam har klumpats ihop med tre andra ateistiska författare - Richard Dawkins, Chris Hitchens och Daniel Dennett - under namnet The Four Horsemen of Atheism. De har tillsammans fått representera en Ny Ateism i USA.
Men Sam Harris är mer än bara en ateist. Han tycker att ateiströrelsen ska sluta kalla sig ateister. Han pratar om andliga och "mystiska" upplevelser på ett vetenskapligt och klarsynt sätt, vilket han ofta har kritiserats för av sina medateister. Han har själv mediterat mycket och har en del förstahandserfarenhet bakom sig när han talar om toppar i grafen över mänskligt välbefinnande.
Sams tänkande är ett underbart exempel på att vetenskapligt tänkande och personliga, andliga upplevelser inte på något sätt motsäger eller utesluter varandra. Upplevelsen och dess kvalitet är råmaterialet, eller observationen, som vetenskapen måste utforska och försöka förklara. Faktapåståenden däremot är bara just påståenden, som vetenskapen kan försöka motbevisa. Religionen blandar ihop dessa på ett förnuftsmässigt katastrofalt sätt.
Men om vi bara undlåter att dra förhastade, ovetenskapliga slutsatser om universum utifrån våra upplevelser - och omvänt, inte förhastat underkänner vissa upplevelser som hallucinationer eller tecken på psykisk ohälsa bara för att de ofta uppstår tillsammans med religion - så kan vi prata om en icke-religiös andlighet.
Här är en föreläsning där Sam pratar om ateiströrelsen och dess självpåtagna begränsningar, och här en annan där han talar om religiösa föreställningar.
Visar inlägg med etikett andlighet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett andlighet. Visa alla inlägg
söndag 26 juni 2011
fredag 24 juni 2011
How is God feeling today?
I just read this article by my new favorite philosopher, Sam Harris. Without as of yet having read his new book, The Moral Landscape, this is the clearest account I've come across of his view of morality. I won't repeat the argument here; suffice to say that he argues that questions of morality can only have meaning in the realm of consciousness, specifically the well-being of conscious creatures.
Harris:
As an ex-Christian, I recognize Harris' argument and I (still) believe the objection is, to a large extent, justified. I find there is a complementary view that could explain a monotheistic morality within the context of Harris' objective morality:
Could monotheists' "morals" be unconsciously based on the imagined well-being of God's consciousness? It may sound far-fetched, but entertain the thought for a moment.
If one imagines God as being pleased by human sacrifice, and his consciousness as being vastly more advanced than our own (to the point of omniscience), then the act of human sacrifice would, in this at once grandiose and claustrophobic world view, increase the amount of conscious well-being in the universe. "Mysterious Ways", and so on.
This seems to make psychological sense to me. To imagine the creator of the universe to have human traits is to imagine him as having a consciousness, which must have a greater or lesser measure of well-being. I seem to recall there being more than one instance in the Bible where God is attributed with very human emotions, and not just anger. Doesn't he even "weep for every sinner", or something? (Or was that a song?)
If Harris should find this complementary view interesting, I'm picturing it being useful in debates with believers, to put them slightly less on the defensive. It's a fair point, and it's consistent with his message. It may be unorthodox, but that hasn't stopped Harris before.
On the other hand, of course, he doesn't exactly seem to mind putting believers on the defensive.
Harris:
...all the people who claim to have alternative sources of morality (like the Word of God) are, in every case that I am aware of, only concerned about wellbeing anyway: They just happen to believe that the universe functions in such a way as to place the really important changes in conscious experience after death (i.e. in heaven or hell).I've heard Sam argue this point in debates against people of faith. They have immediately objected that one doesn't believe in God out of self-interest; that is, because you want to go to heaven and are afraid to go to hell.
As an ex-Christian, I recognize Harris' argument and I (still) believe the objection is, to a large extent, justified. I find there is a complementary view that could explain a monotheistic morality within the context of Harris' objective morality:
Could monotheists' "morals" be unconsciously based on the imagined well-being of God's consciousness? It may sound far-fetched, but entertain the thought for a moment.
If one imagines God as being pleased by human sacrifice, and his consciousness as being vastly more advanced than our own (to the point of omniscience), then the act of human sacrifice would, in this at once grandiose and claustrophobic world view, increase the amount of conscious well-being in the universe. "Mysterious Ways", and so on.
This seems to make psychological sense to me. To imagine the creator of the universe to have human traits is to imagine him as having a consciousness, which must have a greater or lesser measure of well-being. I seem to recall there being more than one instance in the Bible where God is attributed with very human emotions, and not just anger. Doesn't he even "weep for every sinner", or something? (Or was that a song?)
If Harris should find this complementary view interesting, I'm picturing it being useful in debates with believers, to put them slightly less on the defensive. It's a fair point, and it's consistent with his message. It may be unorthodox, but that hasn't stopped Harris before.
On the other hand, of course, he doesn't exactly seem to mind putting believers on the defensive.
söndag 12 juni 2011
Svar på 'Andlighet - ett begrepp enbart för troende?'
Zen does not confuse spirituality with thinking about God while one is peeling the potatoes. Zen spirituality is just to peel the potatoes
- Alan Watts
Läste för ett tag sedan ett inlägg i humanistbloggen med titeln "Andlighet - ett begrepp enbart för troende?". Jag reagerade genast på titeln, dels eftersom frågan ligger mig själv varmt om hjärtat och dels eftersom den stod i ganska skarp kontrast till de flesta andra inlägg i samma blogg, som nästan genomgående är ensidigt religionskritiska och tyvärr ofta även nedlåtande och sarkastiska.
Det var mycket intressant att läsa den långa efterföljande diskussionen. I huvudsak tycker jag mig se två sorters definitioner av ordet andlighet. Den ena, som de mer religionsfientliga diskussionsdeltagarna tenderar att använda sig av, innefattar just religiösa undertoner; något övernaturligt, en "spegling av en gudom", tro på något bortomvärldsligt. De i diskussionen som definierar begreppet så här anser att det inte har någon plats inom sekulär humanism. Med den definitionen håller jag med dem.
Den andra sortens definition ser inte andlighet som något övernaturligt, utan något allmänmänskligt. Det talas om "sekulär andlighet", eller "själsliv" eller "inre liv". Många menar att detta med självklarhet har en plats inom humanismen.
Jag ser mig själv som en andlig person, i brist på ett bättre ord. Tills jag hittar ett tänker jag fortsätta tänka på mig själv som andlig, sekulär humanist. För vad man än lägger in i ordet tror jag att det finns några minsta gemensam nämnare som man inte kommer ifrån:
Samhörigheten
En person kan titta på hur världen verkar se ut och säga, "Här är jag. Därute är andra människor och resten av universum. Jag för en ständig kamp mot kaos och entropi för att överleva och utvecklas. Ytterst sett är jag helt ensam." En annan kan titta på samma värld och säga, "Vi är alla en stor familj, organiska delar i en helhet. Stjärnorna, galaxerna, planeterna, vindarna och bergen följer alla samma grundläggande principer som våra kroppar, tankarna i våra huvuden, och känslorna emellan oss. Vi hör alla ihop."
Båda meningarna är vetenskapligt neutrala. Vårt nutida samhälle kanske när budskapet i den första i större utsträckning, men det har inget med vetenskap att göra. Ingen subjektiv upplevelse kan sägas vara mer eller mindre vetenskaplig än någon annan.
Mitt huvudförslag för att bringa reda i debatten om begreppet andlighet är: Är du en andlig person, för vilken vettig definition som helst av ordet, så är du en person som upplever universum som sammanhängande och enhetligt i högre grad än som en samling enskilda objekt som studsar omkring i ett tomt rum, som bollar på ett biljardbord.
Märk att man utan problem kan vara "religiös" utan att vara andlig enligt det här kriteriet. Man kan läsa bönerna, gå på gudstjänsterna och tro på dogmerna. Man kan också tro på vidskepelserna, förneka vetenskapen, förtrycka syndarna och bränna de otrogna. Inget av detta kräver ett uns av andlighet. Det räcker med vana, uppväxt, kanske tvång, och för de mer upprörande beteendena inskränkthet, maktbegär, främlingsfientlighet eller politiska konflikter. Och omvänt; andlighet i sig leder inte direkt till något av detta. Lägger man även till punkterna nedan till begreppet så blir den kopplingen tvärtom helt omöjlig.
Uppmärksamheten
Alla människor har en upplevelse av verkligheten, men olika människor förhåller sig mycket olika till sin upplevelse. De kontrollerar sin upplevelse på olika sätt genom att rikta sin uppmärksamhet åt olika håll, med olika skärpa. Många har ständigt - eller väldigt länge i taget - sin uppmärksamhet riktad mot samma sak; kanske sin framtid (oro eller förväntan), eller sitt förflutna (ältande eller nostalgi), sitt utseende eller föremålet för sin senaste förälskelse. Andra låter sin uppmärksamhet vandra. En del styr sin egen uppmärksamhet, för andra styrs den åt dem av omvärlden. Gemensamt för alla människor jag vet som jag tänker på som andliga är att de i hög grad har sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själva och sin omgivning, både det yttre och det inre. Oavsett vad de själva sätter för etikett på sin andlighet.
Ett av de vackraste orden jag vet i svenska språket är "reflektion". Och jag tror att det ligger väldigt nära kärnan i begreppet andlighet.
Det ödmjuka hanterandet av upplevelsen
Jag tror att det är här det brister för de flesta. (Sned)steget från en kraftfull upplevelse av universell samhörighet till en slutsats om enskilda mekanismer och orsakssamband är oerhört lätt att ta. Man binder samman upplevelsen av samhörighet med någon tänkt yttre entitet att höra samman med. Någon som "bara måste" finnas, eftersom upplevelsen är så stark. Något "övernaturligt", eftersom ingen enskild av alla de små detaljer och delar och bitar man ser omkring sig i naturen tycks stor nog att förklara upplevelsen. Man skapar i förlängningen alla möjliga vidskepelser och konstruerade problem och motsägelser för att förklara det hela.
Filosofen Sam Keen förklarar på ett sansat sätt hur det här händer, och vart det leder, i föreläsningen In The Absence of God. Den är ganska lång, men delen jag syftar på finns utklippt och upplagt på YouTube här.
Lojaliteten mot upplevelsen
Men att inte övertolka sina upplevelser betyder inte att ignorera dem när de inte passar in i ens världsbild. Vill man verkligen vara ödmjuk inför sin upplevelse kan man inte "förklara bort" sådana upplevelser, det vill säga ta till en (kanske otillräcklig) vetenskaplig förklaring som en ursäkt för att slippa reflektera över dem. En sundare inställning är att tolerera motsägelsen. Om man verkligen litar på att orsak och verkan råder i universum (vilket är en grundförutsättning i både religion och vetenskap) så inser man att det såklart finns en förklaring till upplevelsen; man besitter bara inte någon förklaring själv just för tillfället. Kanske kommer man att träffa på en i framtiden. Kanske inte.
Ett för mig helt rörande exempel på en person med både ödmjukhet och lojalitet inför sin upplevelse är fysikern Bengt Gustafsson. Lyssna på hur han berättar om en central upplevelse i sitt liv och sin inställning till den (från 19:27 fram till ungefär 24:30 i videon). Kan man göra annat än att beundra honom?
Ett annat inlägg i den här debatten som det länkades till från inlägget i Humanistbloggen finns på bloggen Vem i helvete!?. Gillar det skarpt.
En del kritiker av begreppet andlighet menar att om det ges den första definitionen så är det vidskepelse och bör bekämpas, men ges det den andra definitionen så är det överflödigt, och kan ersättas med antingen något i stil med "inre liv" eller något som "direkta känsloupplevelser". Jag vill med det här inlägget mena att det finns en plats för begreppet någonstans emellan dessa ytterligheter. Å andra sidan visar ju hettan i debatten i sig att yttrycket är mer än en aning infekterat, och det kanske behövs ett annat begrepp för att komma åt det jag vill beskriva. Själv har jag inte hittat något än. Tips mottages tacksamt.
- Alan Watts
Läste för ett tag sedan ett inlägg i humanistbloggen med titeln "Andlighet - ett begrepp enbart för troende?". Jag reagerade genast på titeln, dels eftersom frågan ligger mig själv varmt om hjärtat och dels eftersom den stod i ganska skarp kontrast till de flesta andra inlägg i samma blogg, som nästan genomgående är ensidigt religionskritiska och tyvärr ofta även nedlåtande och sarkastiska.
Det var mycket intressant att läsa den långa efterföljande diskussionen. I huvudsak tycker jag mig se två sorters definitioner av ordet andlighet. Den ena, som de mer religionsfientliga diskussionsdeltagarna tenderar att använda sig av, innefattar just religiösa undertoner; något övernaturligt, en "spegling av en gudom", tro på något bortomvärldsligt. De i diskussionen som definierar begreppet så här anser att det inte har någon plats inom sekulär humanism. Med den definitionen håller jag med dem.
Den andra sortens definition ser inte andlighet som något övernaturligt, utan något allmänmänskligt. Det talas om "sekulär andlighet", eller "själsliv" eller "inre liv". Många menar att detta med självklarhet har en plats inom humanismen.
Jag ser mig själv som en andlig person, i brist på ett bättre ord. Tills jag hittar ett tänker jag fortsätta tänka på mig själv som andlig, sekulär humanist. För vad man än lägger in i ordet tror jag att det finns några minsta gemensam nämnare som man inte kommer ifrån:
- Ett bejakande av upplevelsen av samhörighet med sin omgivning, både den omedelbara och den mycket avlägsna, och i förlängningen hela universum.
- En tendens att hålla sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själv och sin omgivning, både det yttre och det inre.
- En ödmjukhet, lyhördhet och trofasthet inför den egna upplevelsen, tillsammans med en skepticism inför alla försök att dra förhastade slutsatser av den eller att förväxla de komponenter av den som är privata och enskilda med dem som är universella.
Samhörigheten
En person kan titta på hur världen verkar se ut och säga, "Här är jag. Därute är andra människor och resten av universum. Jag för en ständig kamp mot kaos och entropi för att överleva och utvecklas. Ytterst sett är jag helt ensam." En annan kan titta på samma värld och säga, "Vi är alla en stor familj, organiska delar i en helhet. Stjärnorna, galaxerna, planeterna, vindarna och bergen följer alla samma grundläggande principer som våra kroppar, tankarna i våra huvuden, och känslorna emellan oss. Vi hör alla ihop."
Båda meningarna är vetenskapligt neutrala. Vårt nutida samhälle kanske när budskapet i den första i större utsträckning, men det har inget med vetenskap att göra. Ingen subjektiv upplevelse kan sägas vara mer eller mindre vetenskaplig än någon annan.
Mitt huvudförslag för att bringa reda i debatten om begreppet andlighet är: Är du en andlig person, för vilken vettig definition som helst av ordet, så är du en person som upplever universum som sammanhängande och enhetligt i högre grad än som en samling enskilda objekt som studsar omkring i ett tomt rum, som bollar på ett biljardbord.
Märk att man utan problem kan vara "religiös" utan att vara andlig enligt det här kriteriet. Man kan läsa bönerna, gå på gudstjänsterna och tro på dogmerna. Man kan också tro på vidskepelserna, förneka vetenskapen, förtrycka syndarna och bränna de otrogna. Inget av detta kräver ett uns av andlighet. Det räcker med vana, uppväxt, kanske tvång, och för de mer upprörande beteendena inskränkthet, maktbegär, främlingsfientlighet eller politiska konflikter. Och omvänt; andlighet i sig leder inte direkt till något av detta. Lägger man även till punkterna nedan till begreppet så blir den kopplingen tvärtom helt omöjlig.
Uppmärksamheten
Alla människor har en upplevelse av verkligheten, men olika människor förhåller sig mycket olika till sin upplevelse. De kontrollerar sin upplevelse på olika sätt genom att rikta sin uppmärksamhet åt olika håll, med olika skärpa. Många har ständigt - eller väldigt länge i taget - sin uppmärksamhet riktad mot samma sak; kanske sin framtid (oro eller förväntan), eller sitt förflutna (ältande eller nostalgi), sitt utseende eller föremålet för sin senaste förälskelse. Andra låter sin uppmärksamhet vandra. En del styr sin egen uppmärksamhet, för andra styrs den åt dem av omvärlden. Gemensamt för alla människor jag vet som jag tänker på som andliga är att de i hög grad har sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själva och sin omgivning, både det yttre och det inre. Oavsett vad de själva sätter för etikett på sin andlighet.
Ett av de vackraste orden jag vet i svenska språket är "reflektion". Och jag tror att det ligger väldigt nära kärnan i begreppet andlighet.
Det ödmjuka hanterandet av upplevelsen
Jag tror att det är här det brister för de flesta. (Sned)steget från en kraftfull upplevelse av universell samhörighet till en slutsats om enskilda mekanismer och orsakssamband är oerhört lätt att ta. Man binder samman upplevelsen av samhörighet med någon tänkt yttre entitet att höra samman med. Någon som "bara måste" finnas, eftersom upplevelsen är så stark. Något "övernaturligt", eftersom ingen enskild av alla de små detaljer och delar och bitar man ser omkring sig i naturen tycks stor nog att förklara upplevelsen. Man skapar i förlängningen alla möjliga vidskepelser och konstruerade problem och motsägelser för att förklara det hela.
Filosofen Sam Keen förklarar på ett sansat sätt hur det här händer, och vart det leder, i föreläsningen In The Absence of God. Den är ganska lång, men delen jag syftar på finns utklippt och upplagt på YouTube här.
Lojaliteten mot upplevelsen
Men att inte övertolka sina upplevelser betyder inte att ignorera dem när de inte passar in i ens världsbild. Vill man verkligen vara ödmjuk inför sin upplevelse kan man inte "förklara bort" sådana upplevelser, det vill säga ta till en (kanske otillräcklig) vetenskaplig förklaring som en ursäkt för att slippa reflektera över dem. En sundare inställning är att tolerera motsägelsen. Om man verkligen litar på att orsak och verkan råder i universum (vilket är en grundförutsättning i både religion och vetenskap) så inser man att det såklart finns en förklaring till upplevelsen; man besitter bara inte någon förklaring själv just för tillfället. Kanske kommer man att träffa på en i framtiden. Kanske inte.
Ett för mig helt rörande exempel på en person med både ödmjukhet och lojalitet inför sin upplevelse är fysikern Bengt Gustafsson. Lyssna på hur han berättar om en central upplevelse i sitt liv och sin inställning till den (från 19:27 fram till ungefär 24:30 i videon). Kan man göra annat än att beundra honom?
Ett annat inlägg i den här debatten som det länkades till från inlägget i Humanistbloggen finns på bloggen Vem i helvete!?. Gillar det skarpt.
En del kritiker av begreppet andlighet menar att om det ges den första definitionen så är det vidskepelse och bör bekämpas, men ges det den andra definitionen så är det överflödigt, och kan ersättas med antingen något i stil med "inre liv" eller något som "direkta känsloupplevelser". Jag vill med det här inlägget mena att det finns en plats för begreppet någonstans emellan dessa ytterligheter. Å andra sidan visar ju hettan i debatten i sig att yttrycket är mer än en aning infekterat, och det kanske behövs ett annat begrepp för att komma åt det jag vill beskriva. Själv har jag inte hittat något än. Tips mottages tacksamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)