Här har det varit stilla ett tag, och kommer så fortsätta vara ytterligare en vecka eller två, medan jag har semester och åker på en massa Tai Chi-läger. Läs gärna några av bloggarna under "Bloggar jag gillar" så länge!
Glad sommar!
onsdag 6 juli 2011
söndag 26 juni 2011
Sam Harris III - Andlighet
"Spirituality can be—indeed, must be—deeply rational."
- Sam Harris
Sam Harris har blivit min nya intellektuelle hjälte. Han har nyligen hamnat i ropet med sin bok Moralens Landskap, där han förklarar hur vetenskapen kan - och behöver - ligga till grund för moral. Han har tidigare skrivit böckerna The End of Faith och Brev till en kristen nation.
Sam har klumpats ihop med tre andra ateistiska författare - Richard Dawkins, Chris Hitchens och Daniel Dennett - under namnet The Four Horsemen of Atheism. De har tillsammans fått representera en Ny Ateism i USA.
Men Sam Harris är mer än bara en ateist. Han tycker att ateiströrelsen ska sluta kalla sig ateister. Han pratar om andliga och "mystiska" upplevelser på ett vetenskapligt och klarsynt sätt, vilket han ofta har kritiserats för av sina medateister. Han har själv mediterat mycket och har en del förstahandserfarenhet bakom sig när han talar om toppar i grafen över mänskligt välbefinnande.
Sams tänkande är ett underbart exempel på att vetenskapligt tänkande och personliga, andliga upplevelser inte på något sätt motsäger eller utesluter varandra. Upplevelsen och dess kvalitet är råmaterialet, eller observationen, som vetenskapen måste utforska och försöka förklara. Faktapåståenden däremot är bara just påståenden, som vetenskapen kan försöka motbevisa. Religionen blandar ihop dessa på ett förnuftsmässigt katastrofalt sätt.
Men om vi bara undlåter att dra förhastade, ovetenskapliga slutsatser om universum utifrån våra upplevelser - och omvänt, inte förhastat underkänner vissa upplevelser som hallucinationer eller tecken på psykisk ohälsa bara för att de ofta uppstår tillsammans med religion - så kan vi prata om en icke-religiös andlighet.
Här är en föreläsning där Sam pratar om ateiströrelsen och dess självpåtagna begränsningar, och här en annan där han talar om religiösa föreställningar.
- Sam Harris
Sam Harris har blivit min nya intellektuelle hjälte. Han har nyligen hamnat i ropet med sin bok Moralens Landskap, där han förklarar hur vetenskapen kan - och behöver - ligga till grund för moral. Han har tidigare skrivit böckerna The End of Faith och Brev till en kristen nation.
Sam har klumpats ihop med tre andra ateistiska författare - Richard Dawkins, Chris Hitchens och Daniel Dennett - under namnet The Four Horsemen of Atheism. De har tillsammans fått representera en Ny Ateism i USA.
Men Sam Harris är mer än bara en ateist. Han tycker att ateiströrelsen ska sluta kalla sig ateister. Han pratar om andliga och "mystiska" upplevelser på ett vetenskapligt och klarsynt sätt, vilket han ofta har kritiserats för av sina medateister. Han har själv mediterat mycket och har en del förstahandserfarenhet bakom sig när han talar om toppar i grafen över mänskligt välbefinnande.
Sams tänkande är ett underbart exempel på att vetenskapligt tänkande och personliga, andliga upplevelser inte på något sätt motsäger eller utesluter varandra. Upplevelsen och dess kvalitet är råmaterialet, eller observationen, som vetenskapen måste utforska och försöka förklara. Faktapåståenden däremot är bara just påståenden, som vetenskapen kan försöka motbevisa. Religionen blandar ihop dessa på ett förnuftsmässigt katastrofalt sätt.
Men om vi bara undlåter att dra förhastade, ovetenskapliga slutsatser om universum utifrån våra upplevelser - och omvänt, inte förhastat underkänner vissa upplevelser som hallucinationer eller tecken på psykisk ohälsa bara för att de ofta uppstår tillsammans med religion - så kan vi prata om en icke-religiös andlighet.
Här är en föreläsning där Sam pratar om ateiströrelsen och dess självpåtagna begränsningar, och här en annan där han talar om religiösa föreställningar.
fredag 24 juni 2011
How is God feeling today?
I just read this article by my new favorite philosopher, Sam Harris. Without as of yet having read his new book, The Moral Landscape, this is the clearest account I've come across of his view of morality. I won't repeat the argument here; suffice to say that he argues that questions of morality can only have meaning in the realm of consciousness, specifically the well-being of conscious creatures.
Harris:
As an ex-Christian, I recognize Harris' argument and I (still) believe the objection is, to a large extent, justified. I find there is a complementary view that could explain a monotheistic morality within the context of Harris' objective morality:
Could monotheists' "morals" be unconsciously based on the imagined well-being of God's consciousness? It may sound far-fetched, but entertain the thought for a moment.
If one imagines God as being pleased by human sacrifice, and his consciousness as being vastly more advanced than our own (to the point of omniscience), then the act of human sacrifice would, in this at once grandiose and claustrophobic world view, increase the amount of conscious well-being in the universe. "Mysterious Ways", and so on.
This seems to make psychological sense to me. To imagine the creator of the universe to have human traits is to imagine him as having a consciousness, which must have a greater or lesser measure of well-being. I seem to recall there being more than one instance in the Bible where God is attributed with very human emotions, and not just anger. Doesn't he even "weep for every sinner", or something? (Or was that a song?)
If Harris should find this complementary view interesting, I'm picturing it being useful in debates with believers, to put them slightly less on the defensive. It's a fair point, and it's consistent with his message. It may be unorthodox, but that hasn't stopped Harris before.
On the other hand, of course, he doesn't exactly seem to mind putting believers on the defensive.
Harris:
...all the people who claim to have alternative sources of morality (like the Word of God) are, in every case that I am aware of, only concerned about wellbeing anyway: They just happen to believe that the universe functions in such a way as to place the really important changes in conscious experience after death (i.e. in heaven or hell).I've heard Sam argue this point in debates against people of faith. They have immediately objected that one doesn't believe in God out of self-interest; that is, because you want to go to heaven and are afraid to go to hell.
As an ex-Christian, I recognize Harris' argument and I (still) believe the objection is, to a large extent, justified. I find there is a complementary view that could explain a monotheistic morality within the context of Harris' objective morality:
Could monotheists' "morals" be unconsciously based on the imagined well-being of God's consciousness? It may sound far-fetched, but entertain the thought for a moment.
If one imagines God as being pleased by human sacrifice, and his consciousness as being vastly more advanced than our own (to the point of omniscience), then the act of human sacrifice would, in this at once grandiose and claustrophobic world view, increase the amount of conscious well-being in the universe. "Mysterious Ways", and so on.
This seems to make psychological sense to me. To imagine the creator of the universe to have human traits is to imagine him as having a consciousness, which must have a greater or lesser measure of well-being. I seem to recall there being more than one instance in the Bible where God is attributed with very human emotions, and not just anger. Doesn't he even "weep for every sinner", or something? (Or was that a song?)
If Harris should find this complementary view interesting, I'm picturing it being useful in debates with believers, to put them slightly less on the defensive. It's a fair point, and it's consistent with his message. It may be unorthodox, but that hasn't stopped Harris before.
On the other hand, of course, he doesn't exactly seem to mind putting believers on the defensive.
söndag 19 juni 2011
Sam Harris II - Moralvetenskap
"The piano keys are black and white, but they sound like a million colors in your mind."
- Katie Melua
Idag skriver jag lite mer tankar om moral och vetenskap inspirerade av Sam Harris. Vi har länge tänkt oss att moral och vetenskap rör sig i två helt skilda världar, och att den ena inte har någonting att tillföra den andra. Sam Harris utmanar våldsamt den idén. Jag funderar över frågan varför det verkar finnas ett sådan motstånd mot att låta moral och vetenskap umgås.
Richard Dawkins förklarar i The Selfish Gene (som jag har fått det återberättat av en vän) att när vi tvingas välja mellan vårt eget liv och tre av våra direkta syskons liv så offrar vi oftast oss själva, medan vi oftast inte skulle göra detsamma för bara en av våra bröder eller systrar. Gränsen, menar han, går vid precis två av våra syskon, eftersom de tillsammans - i genomsnitt - bär på 100% av mina egna gener (där den faktiska siffran är mellan 0% och 200%). Räkna efter så märker du att det stämmer. Jag skulle kunna fråga mig hur man kan göra beräkningen mer nyanserad och realistisk; ta med sannolikheter för att min självuppoffring faktiskt kommer att rädda livet på mina syskon, vilken personlig relation jag har till dem, och så vidare, men jag vill istället ställa en annan fråga. Jag gissar att de flesta av oss ryggar tillbaka inför att reducera en så djupt personlig och moralisk fråga till kall matematik. Min fråga är: varför?
Många av oss kanske reagerar - som jag först gjorde när jag hörde talas om Sam Harris bok Moralens Landskap - likadant inför blotta tanken på att låta "vetenskapen skilja mellan rätt och fel", som Harris uttrycker det. Jag har en gissning på varför det är så.
Förenklingarna
För att vetenskapen ska kunna angripa ett verkligt problem, vilket som helst, måste den alltid först bryta ner det i mindre beståndsdelar, avgränsa det och kvantifiera det. På så vis kan den bygga en förenklad modell av verkligheten som är användbar för att göra förutsägelser om den. De flesta av oss har inga problem med att den här metodiken används på fysikaliska fenomen: "Vi tänker oss jordklotet som en sfär" (vilket det inte är), "Vi försummar gravitationen" här, "Vi uppskattar mätfelet" där. Vi har inga större problem att tänka så här, eftersom förenklingarna hjälper oss förstå fenomen i verkligheten bättre, trots att vi inte tar med alla detaljer i beräkningen. Men när vi applicerar den här metodiken på moraliska frågor så slår nånting i oss bakut. Vi accepterar inte förenklingen. Vi vägrar ta ställning till hypotetiska resonemang om hypotetiska människor som vi inte känner till några detaljer eller nyanser om. Varför? Vi känner oss själva, och vi vet att sådana här moraliska frågor i själva verket är oerhört komplexa och kan hänga på ofantligt små detaljer.
Jag tror att det är samma sak med den potentiella moralvetenskapen som med annan naturvetenskap: att den med nödvändighet måste förenkla och försumma gör ingalunda att den är meningslös eller oanvändbar, utan snarare tvärtom. Den leder ändå till enorma framsteg när vi börjar applicera de förenklade sanningar den lär oss. Utan förenklingarna hade den aldrig kommit någonstans. Förenklingarna är både dess svaghet och dess styrka.
Låt den stora datamaskinen kasta första stenen?
Okej, så i teorin så kommer vi alltså med en moralvetenskap att kunna åstadkomma följande. Du beskriver en situation, där du gjorde ett moraliskt val, med så mycket detaljer du kan och ger sedan beskrivningen till ett gäng moralvetare som matar in den i sin moralmjukvara. Den "räknar sedan ut" "svaret" på problemet och ger dig beskedet att "med 89.67% sannolikhet har du varit en stygg pojke". Vad är det för fel på den här bilden? Förutom komplexitetsproblemet ovan, alltså. En naturlig invändning kan vara "men du själv då?"-argumentet. När någon säger att vi har gjort fel frågar vi oss direkt om hon själv hade betett sig bättre i samma situation. När det inte är en annan medmänniska som anklagar oss längre, utan en matematisk formel, så vill vi inte acceptera domen. För att en moralisk dom ska vara giltig kräver vi - som minst! - att den kommer från någon som själv står för och följer regeln som vi har brutit. När till exempel en domare eller en politiker visar prov på kraftigt bristande moral slutar vi ta hennes auktoritet på allvar. Följaktligen kommer vi undan med all världens skit för att det inte finns någon annan som är bättre. Hur skulle vi då kunna väntas acceptera en vetenskapligt uppbackad moral, som nästan i sin definition behöver bli mer moralisk än den mest moraliska människan på jorden?
Invändningen är känslomässig, men inte logisk. Kom ihåg; att acceptera en vetenskaplig och förnuftsdriven syn på moral innebär inte att vi själva måste bli "absolut moraliska", lika lite som flygindustrin kräver att varje enskild människa som vill utnyttja flyget måste visa att hon egenhändigt kan snickra ihop en Boeing 747. Men den kanske i förlängningen skulle kräva att vi börjar erkänna och tala öppet om hur moraliska vi faktiskt är, och vilka andra konkurrerande drivkrafter vi motiveras av.
En annan anledning till motstånd mot logiskt och vetenskapligt resonemang kring moral kan vara att vi inte vill ha en gemensam måttstock för moraliska frågor, eftersom vi då skulle tvingas jämföra vår moral med andras. Och därmed kanske få erkänna att vi egentligen inte är de helgon vi trodde oss vara, eller ville få andra att tro.
Lite som hur många religiösa skolor motsätter sig riktig vetenskap för att de är rädda att det ska komma i dagen hur bräcklig deras egen hemmagjorda världsbild är.
Med Harris breda syn på vetenskap och passion för uppriktigt och förnuftigt samtal framstår moralvetenskap inte som reduktionistisk eller trångsynt, utan som en självklar konsekvens av samvete, förnuft och uppriktighet.
Lyssna gärna på Sam när han lägger fram sina grundidéer på TEDtalks.
- Katie Melua
Idag skriver jag lite mer tankar om moral och vetenskap inspirerade av Sam Harris. Vi har länge tänkt oss att moral och vetenskap rör sig i två helt skilda världar, och att den ena inte har någonting att tillföra den andra. Sam Harris utmanar våldsamt den idén. Jag funderar över frågan varför det verkar finnas ett sådan motstånd mot att låta moral och vetenskap umgås.
Richard Dawkins förklarar i The Selfish Gene (som jag har fått det återberättat av en vän) att när vi tvingas välja mellan vårt eget liv och tre av våra direkta syskons liv så offrar vi oftast oss själva, medan vi oftast inte skulle göra detsamma för bara en av våra bröder eller systrar. Gränsen, menar han, går vid precis två av våra syskon, eftersom de tillsammans - i genomsnitt - bär på 100% av mina egna gener (där den faktiska siffran är mellan 0% och 200%). Räkna efter så märker du att det stämmer. Jag skulle kunna fråga mig hur man kan göra beräkningen mer nyanserad och realistisk; ta med sannolikheter för att min självuppoffring faktiskt kommer att rädda livet på mina syskon, vilken personlig relation jag har till dem, och så vidare, men jag vill istället ställa en annan fråga. Jag gissar att de flesta av oss ryggar tillbaka inför att reducera en så djupt personlig och moralisk fråga till kall matematik. Min fråga är: varför?
Många av oss kanske reagerar - som jag först gjorde när jag hörde talas om Sam Harris bok Moralens Landskap - likadant inför blotta tanken på att låta "vetenskapen skilja mellan rätt och fel", som Harris uttrycker det. Jag har en gissning på varför det är så.
Förenklingarna
För att vetenskapen ska kunna angripa ett verkligt problem, vilket som helst, måste den alltid först bryta ner det i mindre beståndsdelar, avgränsa det och kvantifiera det. På så vis kan den bygga en förenklad modell av verkligheten som är användbar för att göra förutsägelser om den. De flesta av oss har inga problem med att den här metodiken används på fysikaliska fenomen: "Vi tänker oss jordklotet som en sfär" (vilket det inte är), "Vi försummar gravitationen" här, "Vi uppskattar mätfelet" där. Vi har inga större problem att tänka så här, eftersom förenklingarna hjälper oss förstå fenomen i verkligheten bättre, trots att vi inte tar med alla detaljer i beräkningen. Men när vi applicerar den här metodiken på moraliska frågor så slår nånting i oss bakut. Vi accepterar inte förenklingen. Vi vägrar ta ställning till hypotetiska resonemang om hypotetiska människor som vi inte känner till några detaljer eller nyanser om. Varför? Vi känner oss själva, och vi vet att sådana här moraliska frågor i själva verket är oerhört komplexa och kan hänga på ofantligt små detaljer.
Jag tror att det är samma sak med den potentiella moralvetenskapen som med annan naturvetenskap: att den med nödvändighet måste förenkla och försumma gör ingalunda att den är meningslös eller oanvändbar, utan snarare tvärtom. Den leder ändå till enorma framsteg när vi börjar applicera de förenklade sanningar den lär oss. Utan förenklingarna hade den aldrig kommit någonstans. Förenklingarna är både dess svaghet och dess styrka.
Låt den stora datamaskinen kasta första stenen?
Okej, så i teorin så kommer vi alltså med en moralvetenskap att kunna åstadkomma följande. Du beskriver en situation, där du gjorde ett moraliskt val, med så mycket detaljer du kan och ger sedan beskrivningen till ett gäng moralvetare som matar in den i sin moralmjukvara. Den "räknar sedan ut" "svaret" på problemet och ger dig beskedet att "med 89.67% sannolikhet har du varit en stygg pojke". Vad är det för fel på den här bilden? Förutom komplexitetsproblemet ovan, alltså. En naturlig invändning kan vara "men du själv då?"-argumentet. När någon säger att vi har gjort fel frågar vi oss direkt om hon själv hade betett sig bättre i samma situation. När det inte är en annan medmänniska som anklagar oss längre, utan en matematisk formel, så vill vi inte acceptera domen. För att en moralisk dom ska vara giltig kräver vi - som minst! - att den kommer från någon som själv står för och följer regeln som vi har brutit. När till exempel en domare eller en politiker visar prov på kraftigt bristande moral slutar vi ta hennes auktoritet på allvar. Följaktligen kommer vi undan med all världens skit för att det inte finns någon annan som är bättre. Hur skulle vi då kunna väntas acceptera en vetenskapligt uppbackad moral, som nästan i sin definition behöver bli mer moralisk än den mest moraliska människan på jorden?
Invändningen är känslomässig, men inte logisk. Kom ihåg; att acceptera en vetenskaplig och förnuftsdriven syn på moral innebär inte att vi själva måste bli "absolut moraliska", lika lite som flygindustrin kräver att varje enskild människa som vill utnyttja flyget måste visa att hon egenhändigt kan snickra ihop en Boeing 747. Men den kanske i förlängningen skulle kräva att vi börjar erkänna och tala öppet om hur moraliska vi faktiskt är, och vilka andra konkurrerande drivkrafter vi motiveras av.
En annan anledning till motstånd mot logiskt och vetenskapligt resonemang kring moral kan vara att vi inte vill ha en gemensam måttstock för moraliska frågor, eftersom vi då skulle tvingas jämföra vår moral med andras. Och därmed kanske få erkänna att vi egentligen inte är de helgon vi trodde oss vara, eller ville få andra att tro.
Lite som hur många religiösa skolor motsätter sig riktig vetenskap för att de är rädda att det ska komma i dagen hur bräcklig deras egen hemmagjorda världsbild är.
Med Harris breda syn på vetenskap och passion för uppriktigt och förnuftigt samtal framstår moralvetenskap inte som reduktionistisk eller trångsynt, utan som en självklar konsekvens av samvete, förnuft och uppriktighet.
Lyssna gärna på Sam när han lägger fram sina grundidéer på TEDtalks.
lördag 18 juni 2011
Sam Harris och Moralens Landskap
"In about five minutes we could make up a better religion than any that exists."
- Sam Harris
Såg just en föreläsning av Sam Harris, som nyligen skrivit boken Moralens Landskap. Läste en kort artikel om boken i Sans Magasins nätupplaga för ett tag sedan, och Humanistbloggen har också tagit upp den. När jag först läste om Harris ståndpunkt kände jag på mig att det här kunde väl ändå inte stämma? Idén om vetenskaplig moral lät grotesk och reduktionistisk. Men när jag sedan såg föreläsningen förstod jag bättre var Harris kommer ifrån. Min första bild av en person som pratar om vetenskaplig moral var en inskränkt och verklighetsfrånvänd matematiker, som med sina moralmatematiska formler kunde komma fram till vilka hiskeliga slutsatser som helst om vad som är rätt och fel. Min bild av honom efter att ha sett honom prata i tio minuter var en klarsynt människa med stort samvete och ett djupt och äkta engagemang i moralfrågor. Tänkte idag skriva lite om hur jag har förstått Sam Harris grundtanke och nästa gång tänka lite kring vad som händer när moralfrågor möter vetenskap.
Sam utgår i sitt resonemang från det (nästan) enklaste moraliska axiom jag kan tänka mig, och antagligen det enda vettiga. Välbefinnandet hos medvetna varelser har värde.
Tänk på det en stund och försök komma på någon vettig moralisk regel som inte täcks in av detta. Det är den enda grundregel som behövs. Den utgår från det som faktiskt är grunden för all vetenskap och alla andra former av mänskligt vetande, nämligen den direkta upplevelsen av verkligheten. Välbefinnande är kanske svårt att definiera exakt, men vi känner definitivt igen avsaknaden av det när vi hittar det. Smärta går att känna igen vetenskapligt, och vi har förståelse för många sorters psykiskt lidande och sjukdom som depression eller alzheimers. Så fort vi medger att en högre grad av medvetet välbefinnande är "bättre" (i en moralisk mening) än en lägre, så har vi överbryggat gapet mellan vetenskap och moral, även om bron än så länge är väldigt smal. Men utifrån detta skulle vi kunna bygga vidare en hel "moralvetenskap", på samma sätt som matematiken utgår från några få enkla grundantaganden.
När vi med det här som grund sätter olika moraliskt värde på olika beteenden och situationer, uppstår ett "moralens landskap", som man kan visualisera som ett landskap med toppar och dalar, där topparna symboliserar högre grader av välbefinnande än dalarna. Det blir ett oerhört komplext landskap där man ibland kan tvingas vandra nedåt för att nå en högre topp än den man befinner sig på. Som att utsätta sig för ett hårt joggingpass om dagen för att må bättre i längden, leva längre, eller vinna en tävling.
Jag har ännu inte hört Harris prata om hur man ska väga sådana (och mycket större) uppoffringar mot deras vinster. Ta till exempel slutet av Watchmen som ett praktexempel på ett moraliskt dilemma av det slaget. (Spoiler:) "Att offra miljoner människors liv för att rädda miljarder." Tänker han sig att moralvetenskapen kommer att kunna ge entydiga svar på sådana frågor? Ser fram emot att läsa boken och se om mer svar finns där. I de debatter och föreläsningar jag sett med Harris har han fullt upp med att försvara sina enkla grundantaganden mot kristna och kulturrelativister.
Det är grymt engagerande att lyssna på Sam Harris när han talar. Han är oerhört tydlig med att han respekterar förnuft och moral och oerhört klarsynt och oförlåtande i sitt argumenterande att religioner för det mesta inte gör det. Han har en lågmäld och allvarlig humor som mer än en gång fått mig att LOLa. Älskar citat som "We have hit philosophical bedrock with the shovel of a studip question". En längre debatt finns här. Det finns såklart mängder av klipp med honom på YouTube.
I sin enklaste form kan vi börja använda moralvetenskap redan nu. Det finns nämligen enormt många och stora moraliska överträdelser i världen idag som fortfarande kommer att vara överträdelser - enligt Sams grundaxiom - hur stora "felmariginaler" vi än slänger på. Privat omoral, som könsstympning av små barn utan medicinsk motivering. Statlig omoral, som korruption och förföljelse av oliktänkande. Företagsdriven omoral, som barnarbete. Systemisk omoral, som det faktum att hälften av världens befolkning lever på mindre än två dollar om dagen, medan hälften av världens inkomster är koncentrerade till 10% av befolkningen. (En genomsnittlig lärare i Sverige hör till de rikaste 4 procenten i världen.) Om vi skulle erkänna Harris enkla axiom som en grund för en äkta moral skulle vi kanske kunna sluta "relativisera bort" de här frågorna; sluta trippa på tå runt frågor om den "privata" omoralen, och sluta slösa energi på att hitta syndabockar för den systemiska omoralen. Och kanske höja nivån på det offentliga samtalet ett hack eller två.
- Sam Harris
Såg just en föreläsning av Sam Harris, som nyligen skrivit boken Moralens Landskap. Läste en kort artikel om boken i Sans Magasins nätupplaga för ett tag sedan, och Humanistbloggen har också tagit upp den. När jag först läste om Harris ståndpunkt kände jag på mig att det här kunde väl ändå inte stämma? Idén om vetenskaplig moral lät grotesk och reduktionistisk. Men när jag sedan såg föreläsningen förstod jag bättre var Harris kommer ifrån. Min första bild av en person som pratar om vetenskaplig moral var en inskränkt och verklighetsfrånvänd matematiker, som med sina moralmatematiska formler kunde komma fram till vilka hiskeliga slutsatser som helst om vad som är rätt och fel. Min bild av honom efter att ha sett honom prata i tio minuter var en klarsynt människa med stort samvete och ett djupt och äkta engagemang i moralfrågor. Tänkte idag skriva lite om hur jag har förstått Sam Harris grundtanke och nästa gång tänka lite kring vad som händer när moralfrågor möter vetenskap.
Sam utgår i sitt resonemang från det (nästan) enklaste moraliska axiom jag kan tänka mig, och antagligen det enda vettiga. Välbefinnandet hos medvetna varelser har värde.
Tänk på det en stund och försök komma på någon vettig moralisk regel som inte täcks in av detta. Det är den enda grundregel som behövs. Den utgår från det som faktiskt är grunden för all vetenskap och alla andra former av mänskligt vetande, nämligen den direkta upplevelsen av verkligheten. Välbefinnande är kanske svårt att definiera exakt, men vi känner definitivt igen avsaknaden av det när vi hittar det. Smärta går att känna igen vetenskapligt, och vi har förståelse för många sorters psykiskt lidande och sjukdom som depression eller alzheimers. Så fort vi medger att en högre grad av medvetet välbefinnande är "bättre" (i en moralisk mening) än en lägre, så har vi överbryggat gapet mellan vetenskap och moral, även om bron än så länge är väldigt smal. Men utifrån detta skulle vi kunna bygga vidare en hel "moralvetenskap", på samma sätt som matematiken utgår från några få enkla grundantaganden.
När vi med det här som grund sätter olika moraliskt värde på olika beteenden och situationer, uppstår ett "moralens landskap", som man kan visualisera som ett landskap med toppar och dalar, där topparna symboliserar högre grader av välbefinnande än dalarna. Det blir ett oerhört komplext landskap där man ibland kan tvingas vandra nedåt för att nå en högre topp än den man befinner sig på. Som att utsätta sig för ett hårt joggingpass om dagen för att må bättre i längden, leva längre, eller vinna en tävling.
Jag har ännu inte hört Harris prata om hur man ska väga sådana (och mycket större) uppoffringar mot deras vinster. Ta till exempel slutet av Watchmen som ett praktexempel på ett moraliskt dilemma av det slaget. (Spoiler:) "Att offra miljoner människors liv för att rädda miljarder." Tänker han sig att moralvetenskapen kommer att kunna ge entydiga svar på sådana frågor? Ser fram emot att läsa boken och se om mer svar finns där. I de debatter och föreläsningar jag sett med Harris har han fullt upp med att försvara sina enkla grundantaganden mot kristna och kulturrelativister.
Det är grymt engagerande att lyssna på Sam Harris när han talar. Han är oerhört tydlig med att han respekterar förnuft och moral och oerhört klarsynt och oförlåtande i sitt argumenterande att religioner för det mesta inte gör det. Han har en lågmäld och allvarlig humor som mer än en gång fått mig att LOLa. Älskar citat som "We have hit philosophical bedrock with the shovel of a studip question". En längre debatt finns här. Det finns såklart mängder av klipp med honom på YouTube.
I sin enklaste form kan vi börja använda moralvetenskap redan nu. Det finns nämligen enormt många och stora moraliska överträdelser i världen idag som fortfarande kommer att vara överträdelser - enligt Sams grundaxiom - hur stora "felmariginaler" vi än slänger på. Privat omoral, som könsstympning av små barn utan medicinsk motivering. Statlig omoral, som korruption och förföljelse av oliktänkande. Företagsdriven omoral, som barnarbete. Systemisk omoral, som det faktum att hälften av världens befolkning lever på mindre än två dollar om dagen, medan hälften av världens inkomster är koncentrerade till 10% av befolkningen. (En genomsnittlig lärare i Sverige hör till de rikaste 4 procenten i världen.) Om vi skulle erkänna Harris enkla axiom som en grund för en äkta moral skulle vi kanske kunna sluta "relativisera bort" de här frågorna; sluta trippa på tå runt frågor om den "privata" omoralen, och sluta slösa energi på att hitta syndabockar för den systemiska omoralen. Och kanske höja nivån på det offentliga samtalet ett hack eller två.
onsdag 15 juni 2011
Sitt ner och håll käften
En gång för länge sedan i stad långt långt borta (Jönköping), deltog jag i en grupp som ägnade sig åt "kristen djupmeditation", under ledning av en underbar präst vars namn jag tyvärr inte kan erinra mig (trots att han oförhappandes dök upp på min studentfest en tid senare och höll tal inför alla mina vänner och släktingar, av vilka han kände precis noll stycken). Innan jag började i gruppen frågade jag en vän, som redan hade börjat, hur det hela gick till. Hon svarade det som prästen i fråga hade sagt till henne när hon hade frågat honom vad de gjorde på de där träffarna egentligen: "Vi sitter ner och håller käften".
Jag skiter i om du kallar dig kristen, ateist, humanist, muslim, buddhist, agnostiker, jude, eller vad som helst. Vi är alla människor, och det är allt som krävs. Alla kan vi välja att när som helst, till exempel när du har läst klart det här inlägget, stänga av datorn och mobilen och sätta oss ner och hålla käften i fem minuter. Under de former vi själva väljer. Lägg dig ner på golvet i ditt rum. Ta ett bad. Sätt dig på sängen eller i en skön stol. Blunda eller titta på ingenting särskilt. Lyssna. Vänta ett tag och se om din hjärna har något att säga dig. Eller om universum har något att säga dig. Eller Gud (om vad-det-nu-är finns för dig). Eller din syster, din farmor eller din expojkvän. Man vill allt gärna tro att man är ensam herre över sitt eget huvud, men i själva verket är det ganska mycket, och många, som samsas om utrymmet därinne. Allt du någonsin lärt dig och alla du någonsin känt finns ju faktiskt där. Se om något, eller någon av dem, har något att säga. Och kom ihåg att själv hålla käften.
Tillhör du en av dem som känner ett instinktivt, intellektuellt motstånd mot själva tanken på att bara sitta ner och göra ingenting? Känns det ineffektivt? Känns det som om du borde göra något bättre med din tid? Vårt samhälle är duktigt på att uppmuntra sådana tankar. Du måste inte lyssna på dem.
Tycker du att det låter för lätt? Upp till bevis! När var senaste gången du gjorde ingenting i bara fem minuter? Om det var svårare än du hade tänkt dig, så öva först genom att bara göra ingenting i två minuter.
Tycker du att det låter religiöst? Då tycker jag att du har ovanligt mycket fördomar mot något så simpelt som att bara hålla käften. Visst, inom många religioner ägnar man sig gärna åt att sitta ner och hålla käften, under mer eller mindre rituella omständigheter. Men om du har en negativ syn på religion, erkänn att de flesta religioner skulle te sig lite bättre om dess utövare ägnade sig mer åt att sitta ner och hålla käften snarare än mindre.
Det finns säkert en uppsjö ursäkter som din hjärna kan hosta ur sig för att inte sitta ner och hålla käften. Men so what? Det är ju en så enkel sak. Hur svårt kan det vara?
Sitt ner och håll käften.
Jag skiter i om du kallar dig kristen, ateist, humanist, muslim, buddhist, agnostiker, jude, eller vad som helst. Vi är alla människor, och det är allt som krävs. Alla kan vi välja att när som helst, till exempel när du har läst klart det här inlägget, stänga av datorn och mobilen och sätta oss ner och hålla käften i fem minuter. Under de former vi själva väljer. Lägg dig ner på golvet i ditt rum. Ta ett bad. Sätt dig på sängen eller i en skön stol. Blunda eller titta på ingenting särskilt. Lyssna. Vänta ett tag och se om din hjärna har något att säga dig. Eller om universum har något att säga dig. Eller Gud (om vad-det-nu-är finns för dig). Eller din syster, din farmor eller din expojkvän. Man vill allt gärna tro att man är ensam herre över sitt eget huvud, men i själva verket är det ganska mycket, och många, som samsas om utrymmet därinne. Allt du någonsin lärt dig och alla du någonsin känt finns ju faktiskt där. Se om något, eller någon av dem, har något att säga. Och kom ihåg att själv hålla käften.
Tillhör du en av dem som känner ett instinktivt, intellektuellt motstånd mot själva tanken på att bara sitta ner och göra ingenting? Känns det ineffektivt? Känns det som om du borde göra något bättre med din tid? Vårt samhälle är duktigt på att uppmuntra sådana tankar. Du måste inte lyssna på dem.
Tycker du att det låter för lätt? Upp till bevis! När var senaste gången du gjorde ingenting i bara fem minuter? Om det var svårare än du hade tänkt dig, så öva först genom att bara göra ingenting i två minuter.
Tycker du att det låter religiöst? Då tycker jag att du har ovanligt mycket fördomar mot något så simpelt som att bara hålla käften. Visst, inom många religioner ägnar man sig gärna åt att sitta ner och hålla käften, under mer eller mindre rituella omständigheter. Men om du har en negativ syn på religion, erkänn att de flesta religioner skulle te sig lite bättre om dess utövare ägnade sig mer åt att sitta ner och hålla käften snarare än mindre.
Det finns säkert en uppsjö ursäkter som din hjärna kan hosta ur sig för att inte sitta ner och hålla käften. Men so what? Det är ju en så enkel sak. Hur svårt kan det vara?
Sitt ner och håll käften.
söndag 12 juni 2011
Svar på 'Andlighet - ett begrepp enbart för troende?'
Zen does not confuse spirituality with thinking about God while one is peeling the potatoes. Zen spirituality is just to peel the potatoes
- Alan Watts
Läste för ett tag sedan ett inlägg i humanistbloggen med titeln "Andlighet - ett begrepp enbart för troende?". Jag reagerade genast på titeln, dels eftersom frågan ligger mig själv varmt om hjärtat och dels eftersom den stod i ganska skarp kontrast till de flesta andra inlägg i samma blogg, som nästan genomgående är ensidigt religionskritiska och tyvärr ofta även nedlåtande och sarkastiska.
Det var mycket intressant att läsa den långa efterföljande diskussionen. I huvudsak tycker jag mig se två sorters definitioner av ordet andlighet. Den ena, som de mer religionsfientliga diskussionsdeltagarna tenderar att använda sig av, innefattar just religiösa undertoner; något övernaturligt, en "spegling av en gudom", tro på något bortomvärldsligt. De i diskussionen som definierar begreppet så här anser att det inte har någon plats inom sekulär humanism. Med den definitionen håller jag med dem.
Den andra sortens definition ser inte andlighet som något övernaturligt, utan något allmänmänskligt. Det talas om "sekulär andlighet", eller "själsliv" eller "inre liv". Många menar att detta med självklarhet har en plats inom humanismen.
Jag ser mig själv som en andlig person, i brist på ett bättre ord. Tills jag hittar ett tänker jag fortsätta tänka på mig själv som andlig, sekulär humanist. För vad man än lägger in i ordet tror jag att det finns några minsta gemensam nämnare som man inte kommer ifrån:
Samhörigheten
En person kan titta på hur världen verkar se ut och säga, "Här är jag. Därute är andra människor och resten av universum. Jag för en ständig kamp mot kaos och entropi för att överleva och utvecklas. Ytterst sett är jag helt ensam." En annan kan titta på samma värld och säga, "Vi är alla en stor familj, organiska delar i en helhet. Stjärnorna, galaxerna, planeterna, vindarna och bergen följer alla samma grundläggande principer som våra kroppar, tankarna i våra huvuden, och känslorna emellan oss. Vi hör alla ihop."
Båda meningarna är vetenskapligt neutrala. Vårt nutida samhälle kanske när budskapet i den första i större utsträckning, men det har inget med vetenskap att göra. Ingen subjektiv upplevelse kan sägas vara mer eller mindre vetenskaplig än någon annan.
Mitt huvudförslag för att bringa reda i debatten om begreppet andlighet är: Är du en andlig person, för vilken vettig definition som helst av ordet, så är du en person som upplever universum som sammanhängande och enhetligt i högre grad än som en samling enskilda objekt som studsar omkring i ett tomt rum, som bollar på ett biljardbord.
Märk att man utan problem kan vara "religiös" utan att vara andlig enligt det här kriteriet. Man kan läsa bönerna, gå på gudstjänsterna och tro på dogmerna. Man kan också tro på vidskepelserna, förneka vetenskapen, förtrycka syndarna och bränna de otrogna. Inget av detta kräver ett uns av andlighet. Det räcker med vana, uppväxt, kanske tvång, och för de mer upprörande beteendena inskränkthet, maktbegär, främlingsfientlighet eller politiska konflikter. Och omvänt; andlighet i sig leder inte direkt till något av detta. Lägger man även till punkterna nedan till begreppet så blir den kopplingen tvärtom helt omöjlig.
Uppmärksamheten
Alla människor har en upplevelse av verkligheten, men olika människor förhåller sig mycket olika till sin upplevelse. De kontrollerar sin upplevelse på olika sätt genom att rikta sin uppmärksamhet åt olika håll, med olika skärpa. Många har ständigt - eller väldigt länge i taget - sin uppmärksamhet riktad mot samma sak; kanske sin framtid (oro eller förväntan), eller sitt förflutna (ältande eller nostalgi), sitt utseende eller föremålet för sin senaste förälskelse. Andra låter sin uppmärksamhet vandra. En del styr sin egen uppmärksamhet, för andra styrs den åt dem av omvärlden. Gemensamt för alla människor jag vet som jag tänker på som andliga är att de i hög grad har sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själva och sin omgivning, både det yttre och det inre. Oavsett vad de själva sätter för etikett på sin andlighet.
Ett av de vackraste orden jag vet i svenska språket är "reflektion". Och jag tror att det ligger väldigt nära kärnan i begreppet andlighet.
Det ödmjuka hanterandet av upplevelsen
Jag tror att det är här det brister för de flesta. (Sned)steget från en kraftfull upplevelse av universell samhörighet till en slutsats om enskilda mekanismer och orsakssamband är oerhört lätt att ta. Man binder samman upplevelsen av samhörighet med någon tänkt yttre entitet att höra samman med. Någon som "bara måste" finnas, eftersom upplevelsen är så stark. Något "övernaturligt", eftersom ingen enskild av alla de små detaljer och delar och bitar man ser omkring sig i naturen tycks stor nog att förklara upplevelsen. Man skapar i förlängningen alla möjliga vidskepelser och konstruerade problem och motsägelser för att förklara det hela.
Filosofen Sam Keen förklarar på ett sansat sätt hur det här händer, och vart det leder, i föreläsningen In The Absence of God. Den är ganska lång, men delen jag syftar på finns utklippt och upplagt på YouTube här.
Lojaliteten mot upplevelsen
Men att inte övertolka sina upplevelser betyder inte att ignorera dem när de inte passar in i ens världsbild. Vill man verkligen vara ödmjuk inför sin upplevelse kan man inte "förklara bort" sådana upplevelser, det vill säga ta till en (kanske otillräcklig) vetenskaplig förklaring som en ursäkt för att slippa reflektera över dem. En sundare inställning är att tolerera motsägelsen. Om man verkligen litar på att orsak och verkan råder i universum (vilket är en grundförutsättning i både religion och vetenskap) så inser man att det såklart finns en förklaring till upplevelsen; man besitter bara inte någon förklaring själv just för tillfället. Kanske kommer man att träffa på en i framtiden. Kanske inte.
Ett för mig helt rörande exempel på en person med både ödmjukhet och lojalitet inför sin upplevelse är fysikern Bengt Gustafsson. Lyssna på hur han berättar om en central upplevelse i sitt liv och sin inställning till den (från 19:27 fram till ungefär 24:30 i videon). Kan man göra annat än att beundra honom?
Ett annat inlägg i den här debatten som det länkades till från inlägget i Humanistbloggen finns på bloggen Vem i helvete!?. Gillar det skarpt.
En del kritiker av begreppet andlighet menar att om det ges den första definitionen så är det vidskepelse och bör bekämpas, men ges det den andra definitionen så är det överflödigt, och kan ersättas med antingen något i stil med "inre liv" eller något som "direkta känsloupplevelser". Jag vill med det här inlägget mena att det finns en plats för begreppet någonstans emellan dessa ytterligheter. Å andra sidan visar ju hettan i debatten i sig att yttrycket är mer än en aning infekterat, och det kanske behövs ett annat begrepp för att komma åt det jag vill beskriva. Själv har jag inte hittat något än. Tips mottages tacksamt.
- Alan Watts
Läste för ett tag sedan ett inlägg i humanistbloggen med titeln "Andlighet - ett begrepp enbart för troende?". Jag reagerade genast på titeln, dels eftersom frågan ligger mig själv varmt om hjärtat och dels eftersom den stod i ganska skarp kontrast till de flesta andra inlägg i samma blogg, som nästan genomgående är ensidigt religionskritiska och tyvärr ofta även nedlåtande och sarkastiska.
Det var mycket intressant att läsa den långa efterföljande diskussionen. I huvudsak tycker jag mig se två sorters definitioner av ordet andlighet. Den ena, som de mer religionsfientliga diskussionsdeltagarna tenderar att använda sig av, innefattar just religiösa undertoner; något övernaturligt, en "spegling av en gudom", tro på något bortomvärldsligt. De i diskussionen som definierar begreppet så här anser att det inte har någon plats inom sekulär humanism. Med den definitionen håller jag med dem.
Den andra sortens definition ser inte andlighet som något övernaturligt, utan något allmänmänskligt. Det talas om "sekulär andlighet", eller "själsliv" eller "inre liv". Många menar att detta med självklarhet har en plats inom humanismen.
Jag ser mig själv som en andlig person, i brist på ett bättre ord. Tills jag hittar ett tänker jag fortsätta tänka på mig själv som andlig, sekulär humanist. För vad man än lägger in i ordet tror jag att det finns några minsta gemensam nämnare som man inte kommer ifrån:
- Ett bejakande av upplevelsen av samhörighet med sin omgivning, både den omedelbara och den mycket avlägsna, och i förlängningen hela universum.
- En tendens att hålla sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själv och sin omgivning, både det yttre och det inre.
- En ödmjukhet, lyhördhet och trofasthet inför den egna upplevelsen, tillsammans med en skepticism inför alla försök att dra förhastade slutsatser av den eller att förväxla de komponenter av den som är privata och enskilda med dem som är universella.
Samhörigheten
En person kan titta på hur världen verkar se ut och säga, "Här är jag. Därute är andra människor och resten av universum. Jag för en ständig kamp mot kaos och entropi för att överleva och utvecklas. Ytterst sett är jag helt ensam." En annan kan titta på samma värld och säga, "Vi är alla en stor familj, organiska delar i en helhet. Stjärnorna, galaxerna, planeterna, vindarna och bergen följer alla samma grundläggande principer som våra kroppar, tankarna i våra huvuden, och känslorna emellan oss. Vi hör alla ihop."
Båda meningarna är vetenskapligt neutrala. Vårt nutida samhälle kanske när budskapet i den första i större utsträckning, men det har inget med vetenskap att göra. Ingen subjektiv upplevelse kan sägas vara mer eller mindre vetenskaplig än någon annan.
Mitt huvudförslag för att bringa reda i debatten om begreppet andlighet är: Är du en andlig person, för vilken vettig definition som helst av ordet, så är du en person som upplever universum som sammanhängande och enhetligt i högre grad än som en samling enskilda objekt som studsar omkring i ett tomt rum, som bollar på ett biljardbord.
Märk att man utan problem kan vara "religiös" utan att vara andlig enligt det här kriteriet. Man kan läsa bönerna, gå på gudstjänsterna och tro på dogmerna. Man kan också tro på vidskepelserna, förneka vetenskapen, förtrycka syndarna och bränna de otrogna. Inget av detta kräver ett uns av andlighet. Det räcker med vana, uppväxt, kanske tvång, och för de mer upprörande beteendena inskränkthet, maktbegär, främlingsfientlighet eller politiska konflikter. Och omvänt; andlighet i sig leder inte direkt till något av detta. Lägger man även till punkterna nedan till begreppet så blir den kopplingen tvärtom helt omöjlig.
Uppmärksamheten
Alla människor har en upplevelse av verkligheten, men olika människor förhåller sig mycket olika till sin upplevelse. De kontrollerar sin upplevelse på olika sätt genom att rikta sin uppmärksamhet åt olika håll, med olika skärpa. Många har ständigt - eller väldigt länge i taget - sin uppmärksamhet riktad mot samma sak; kanske sin framtid (oro eller förväntan), eller sitt förflutna (ältande eller nostalgi), sitt utseende eller föremålet för sin senaste förälskelse. Andra låter sin uppmärksamhet vandra. En del styr sin egen uppmärksamhet, för andra styrs den åt dem av omvärlden. Gemensamt för alla människor jag vet som jag tänker på som andliga är att de i hög grad har sin uppmärksamhet just här, just nu, både på sig själva och sin omgivning, både det yttre och det inre. Oavsett vad de själva sätter för etikett på sin andlighet.
Ett av de vackraste orden jag vet i svenska språket är "reflektion". Och jag tror att det ligger väldigt nära kärnan i begreppet andlighet.
Det ödmjuka hanterandet av upplevelsen
Jag tror att det är här det brister för de flesta. (Sned)steget från en kraftfull upplevelse av universell samhörighet till en slutsats om enskilda mekanismer och orsakssamband är oerhört lätt att ta. Man binder samman upplevelsen av samhörighet med någon tänkt yttre entitet att höra samman med. Någon som "bara måste" finnas, eftersom upplevelsen är så stark. Något "övernaturligt", eftersom ingen enskild av alla de små detaljer och delar och bitar man ser omkring sig i naturen tycks stor nog att förklara upplevelsen. Man skapar i förlängningen alla möjliga vidskepelser och konstruerade problem och motsägelser för att förklara det hela.
Filosofen Sam Keen förklarar på ett sansat sätt hur det här händer, och vart det leder, i föreläsningen In The Absence of God. Den är ganska lång, men delen jag syftar på finns utklippt och upplagt på YouTube här.
Lojaliteten mot upplevelsen
Men att inte övertolka sina upplevelser betyder inte att ignorera dem när de inte passar in i ens världsbild. Vill man verkligen vara ödmjuk inför sin upplevelse kan man inte "förklara bort" sådana upplevelser, det vill säga ta till en (kanske otillräcklig) vetenskaplig förklaring som en ursäkt för att slippa reflektera över dem. En sundare inställning är att tolerera motsägelsen. Om man verkligen litar på att orsak och verkan råder i universum (vilket är en grundförutsättning i både religion och vetenskap) så inser man att det såklart finns en förklaring till upplevelsen; man besitter bara inte någon förklaring själv just för tillfället. Kanske kommer man att träffa på en i framtiden. Kanske inte.
Ett för mig helt rörande exempel på en person med både ödmjukhet och lojalitet inför sin upplevelse är fysikern Bengt Gustafsson. Lyssna på hur han berättar om en central upplevelse i sitt liv och sin inställning till den (från 19:27 fram till ungefär 24:30 i videon). Kan man göra annat än att beundra honom?
Ett annat inlägg i den här debatten som det länkades till från inlägget i Humanistbloggen finns på bloggen Vem i helvete!?. Gillar det skarpt.
En del kritiker av begreppet andlighet menar att om det ges den första definitionen så är det vidskepelse och bör bekämpas, men ges det den andra definitionen så är det överflödigt, och kan ersättas med antingen något i stil med "inre liv" eller något som "direkta känsloupplevelser". Jag vill med det här inlägget mena att det finns en plats för begreppet någonstans emellan dessa ytterligheter. Å andra sidan visar ju hettan i debatten i sig att yttrycket är mer än en aning infekterat, och det kanske behövs ett annat begrepp för att komma åt det jag vill beskriva. Själv har jag inte hittat något än. Tips mottages tacksamt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)